Gud, det känns fel att ens säga det.
"Kär."
USCH. Jag ryser i hela kroppen bara jag tänker på det! Jag trodde verkligen att jag var för bra för att tillåta mig själv att bli det, men uppenbarligen inte. Det är inte särskilt relevant vem det var, för det blev aldrig någonting av det, men det lärde mig någonting.
Nämligen att det suger att vara singel när man är olyckligt kär.
Jag förstår plötsligt de som säger att de vill ha förhållanden. Därför att när man är kär så känns det som att det är värt att ge upp sitt singelliv för någon annan, det är till och med någonting man vill göra. Jag förstår det liksom.
Eller ja, jag har mer sympati för folk som känner så. De som bara vill ha ett förhållande utan att bry sig om vem det blir tycker jag förstås fortfarande är dumma i huvet, men visst finns det situationer där längtan efter ett förhållande inte är helt orationell.
Å andra sidan var förhållande nog aldrig något jag ville ha. Jag har insett att det finns en filmcitat som väldigt mycket beskriver mitt kärleksliv, det som är lite pinsamt är väl att citatet är från Jokern i The Dark Knight.
Take it away, Heath:
Nu är det rätt många som inte känner så, utan som bara vill lära sig att bli nöjda med sitt singelliv i väntan på nästa förhållande. Jag tror inte det är rätt sätt att göra på: jag tror man ska vara nöjd med sitt singelliv, punkt, och en dag kanske man måste ge upp det för ett förhållande, men då får man deala med den saken då.
Förhoppningsvis är den dagen långt in i framtiden för mig, om den någonsin kommer. :D
