Bekännelse

Okej, så strax efter att jag skrev inlägget i januari hände något... oväntat. Jag trodde knappt det var möjligt, men plötsligt insåg jag att jag var...

Gud, det känns fel att ens säga det.

"Kär."

USCH. Jag ryser i hela kroppen bara jag tänker på det! Jag trodde verkligen att jag var för bra för att tillåta mig själv att bli det, men uppenbarligen inte. Det är inte särskilt relevant vem det var, för det blev aldrig någonting av det, men det lärde mig någonting.

Nämligen att det suger att vara singel när man är olyckligt kär.

Jag förstår plötsligt de som säger att de vill ha förhållanden. Därför att när man är kär så känns det som att det är värt att ge upp sitt singelliv för någon annan, det är till och med någonting man vill göra. Jag förstår det liksom.

Eller ja, jag har mer sympati för folk som känner så. De som bara vill ha ett förhållande utan att bry sig om vem det blir tycker jag förstås fortfarande är dumma i huvet, men visst finns det situationer där längtan efter ett förhållande inte är helt orationell.

Å andra sidan var förhållande nog aldrig något jag ville ha. Jag har insett att det finns en filmcitat som väldigt mycket beskriver mitt kärleksliv, det som är lite pinsamt är väl att citatet är från Jokern i The Dark Knight.

Take it away, Heath:

Jag ville ha personen jag var kär i, men jag hade ingen aning om vad jag skulle ha den till om jag fått det. Jag antar att man i såna situationer - där båda gillar varandra - förväntas skapa någon form av förhållande, men ens om jag fått chansen är jag inte säker på att det funkat. Jag vet inte riktigt om det är min grej.

Nu är det rätt många som inte känner så, utan som bara vill lära sig att bli nöjda med sitt singelliv i väntan på nästa förhållande. Jag tror inte det är rätt sätt att göra på: jag tror man ska vara nöjd med sitt singelliv, punkt, och en dag kanske man måste ge upp det för ett förhållande, men då får man deala med den saken då.

Förhoppningsvis är den dagen långt in i framtiden för mig, om den någonsin kommer. :D

Long time no see

Yes, nu var det jävligt länge sen jag skrev något här, och... tja, det kommer att komma en liten bekännelse relaterat till det snart, samt ett inlägg om filmen Brave. Jag tänkte skriva dem nu och köra en sån där cool publicera senare-grej, så har ni något att se fram emot om ni tittar in här de kommande dagarna. Awesome, yes?

Tills dess kan ni lyssna på ett tio minuter långt podcastavsnitt där jag försöker övertala min klasskompis Joachim om fördelarna med singellivet! Det finns här, och jag tycker ändå jag fick fram många vettiga poänger! ;)

All the single parents

Läser på Aftonbladet om sajter där man kan paras ihop med en person att skaffa barn med. Lite som en dejtingsajt, fast istället för att bli ihop så kollar man om man har kompatibla åsikter om familj och skaffar en sådan istället. Tycker det låter som en rätt bra grej om man verkligen vill ha barn, men inte orkar med det där med familj.

Det tycker inte Aftonbladets krönikör. Hon påpekar det viktigaste av allt för oss: att barn ska man skaffa för att man älskar varandra. Man ska ha en partner, man ska älska den, och då kommer barn. Alltså ursäkta mig, men pratar vi med treåringar? Barn kommer inte till genom att man älskar varandra, de kommer till genom att man älskar MED varandra.

Vad viktigare är: ska man verkligen skaffa barn för att man älskar varandra, inte för att man vill ha barn? Jag har säkert fördomar, för jag har aldrig varit där, men för mig känns det ofta som att det går såhär: "åh, det är tråkigt att vara pojkvän och flickvän, vi flyttar ihop! Nu är det tråkigt att vara sambos, vi förlovar oss! Vi gifter oss! Det är tråkigt att vara gifta, vi skaffar barn så någonting händer!". Inte fan skaffar man barn för att man älskar varandra, man skaffar väl barn för att man vill ha barn? Par som inte har barn, älskar inte de varandra eller?

Fast det är förstås inte det som det hela handlar om. Såhär sammanfattar Malin Wollin det hela:

"Men mina behov går inte före ett barns enorma behov av två föräldrar. Hur mycket kärlek jag än dryper av."

Vet du vad, Malin? FUCK YOU. Så ensamstående föräldrar gör inte ett tillräckligt bra jobb för dig? Om man blir lämnade när man är gravid i sjunde månaden, ska man adoptera bort barnet då? Eller ska man fort som fan hitta en ny man/kvinna så att barnet får TVÅ föräldrar (lägg märke till att hon säger föräldrar, för man vill ju inte vara en sådan däringa homofob)? Om man blir änklig/änka, blir man en dålig förälder då? Om den ena föräldern sticker när barnet är ett halvår, måste man lämna bort det då?

Om Malin nu dryper av så jävla mycket kärlek kanske hon och hennes man skulle fucking adoptera några barn då. Nej, det är inte alltid lätt, men är hon ens medveten om hur många barn i världen som skulle behöva bara en förälders kärlek? Fast det är klart, singlar är ju som vi alla vet inkompetenta i grunden, och bör fortas möjligt paras ihop. För barnens bästa!

Nej, vet ni vad? En skål till 2012 och framtiden: en skål för att vi ska fortsätta vara singlar, och en skål för att familj som begrepp ska bli så jävla mycket lösare i framtiden.

(Och jo, jag vet att det här var lite seriösare än vad jag brukar vara på den här bloggen, men idag är jag arg på Aftonbladet och det här passade här).