All the single parents

Läser på Aftonbladet om sajter där man kan paras ihop med en person att skaffa barn med. Lite som en dejtingsajt, fast istället för att bli ihop så kollar man om man har kompatibla åsikter om familj och skaffar en sådan istället. Tycker det låter som en rätt bra grej om man verkligen vill ha barn, men inte orkar med det där med familj.

Det tycker inte Aftonbladets krönikör. Hon påpekar det viktigaste av allt för oss: att barn ska man skaffa för att man älskar varandra. Man ska ha en partner, man ska älska den, och då kommer barn. Alltså ursäkta mig, men pratar vi med treåringar? Barn kommer inte till genom att man älskar varandra, de kommer till genom att man älskar MED varandra.

Vad viktigare är: ska man verkligen skaffa barn för att man älskar varandra, inte för att man vill ha barn? Jag har säkert fördomar, för jag har aldrig varit där, men för mig känns det ofta som att det går såhär: "åh, det är tråkigt att vara pojkvän och flickvän, vi flyttar ihop! Nu är det tråkigt att vara sambos, vi förlovar oss! Vi gifter oss! Det är tråkigt att vara gifta, vi skaffar barn så någonting händer!". Inte fan skaffar man barn för att man älskar varandra, man skaffar väl barn för att man vill ha barn? Par som inte har barn, älskar inte de varandra eller?

Fast det är förstås inte det som det hela handlar om. Såhär sammanfattar Malin Wollin det hela:

"Men mina behov går inte före ett barns enorma behov av två föräldrar. Hur mycket kärlek jag än dryper av."

Vet du vad, Malin? FUCK YOU. Så ensamstående föräldrar gör inte ett tillräckligt bra jobb för dig? Om man blir lämnade när man är gravid i sjunde månaden, ska man adoptera bort barnet då? Eller ska man fort som fan hitta en ny man/kvinna så att barnet får TVÅ föräldrar (lägg märke till att hon säger föräldrar, för man vill ju inte vara en sådan däringa homofob)? Om man blir änklig/änka, blir man en dålig förälder då? Om den ena föräldern sticker när barnet är ett halvår, måste man lämna bort det då?

Om Malin nu dryper av så jävla mycket kärlek kanske hon och hennes man skulle fucking adoptera några barn då. Nej, det är inte alltid lätt, men är hon ens medveten om hur många barn i världen som skulle behöva bara en förälders kärlek? Fast det är klart, singlar är ju som vi alla vet inkompetenta i grunden, och bör fortas möjligt paras ihop. För barnens bästa!

Nej, vet ni vad? En skål till 2012 och framtiden: en skål för att vi ska fortsätta vara singlar, och en skål för att familj som begrepp ska bli så jävla mycket lösare i framtiden.

(Och jo, jag vet att det här var lite seriösare än vad jag brukar vara på den här bloggen, men idag är jag arg på Aftonbladet och det här passade här).

Julklappar

Jag tror att jag officiellt är klar med julklappsshoppingen. SKÖNT. Årets julklappar är exceptionellt dåliga, så jag misstänker att alla som öppnar dem kommer att bara "...va?" och känna sig besvikna. Funderar på att göra det till lite av en grej till och med.

Fast ni ska höra dem i min klass! När de pratar om sina pojkvänner och julklappar, det verkar vara en hel vetenskap det där. Jag har alltid trott att man ska vänta tills ju på julafton (eller när man nu byter julklappar) och sen hoppas på att man fått något som visar att ens pojkvän känner en, men jag har uppenbarligen fattat helt fel. Det verkar snarare som att man ska ge pojkvännen en lapp med adress till butiken, pris på det man vill ha, färgen man vill ha, och gärna artikelnummer också, för att se till att man får exakt rätt sak. Antagligen kör man på en länk om det är en internetshop.

Galet det där. Men det verkar vara ett stort problem för par, att ge rätt julklappar. Man måste guida sina partner till exakt det man vill ha, annars spelar det ingen roll vad den har köpt, det kommer aldrig vara lika bra som det där man ville ha. I alla fall är det uppfattningen jag fått.

Fett skönt att vara singel. De där pengarna jag skulle tvingas lägga på en julklapp till Jerker kommer nog snarare gå till en fin julklapp till mig själv. Det kommer bli precis vad jag vill ha, och kräver inte ens ansträngningen att komma på en julklapp att ge till någon annan.

Perfekt, helt enkelt.

Här behövs ingen Robin Hood...

De flesta vet säkert redan, men jag har flyttat till London och lever numera ett coolt singelliv här istället!

Idag var jag och Emmy i Hyde Park och gick runt i deras Winter Wonderland och när vi gick där kom jag på en sak jag alltid tyckt varit lite fjantig med par; att killen alltid ska vinna gosedjur till sin tjej. Visst, vad är mer romantiskt än en kille som anstränger sig för att vinna det finaste gosedjuret åt sin flickvän, men seriöst, om ni vill ha ett gosedjur tjejer, gör det själva!

Till exempel, här har ni mig, manlig som få, när jag försökte skjuta ballonger med pil och båge:

"Men", kanske ni säger, "killar är mycket bättre på det där och det är liksom själva grejen att killen ska göra det".

"Pfft", svarar jag då och presenterar den här bilden, där Emmy lyckats vinna en stor nalle, alldeles själv, utan hjälp av någon kille, när hon kastade en ring runt en flaska.

Så, tjejer, om ni vill ha gulliga gosedjur, kämpa för dem!

Tack och hej, leverpastej!

We don't need no parkonversationer

Enligt statistiken så har folk googlat på "singel när alla andra är ihop" för att hitta hit, och jag inser att vi inte skrivit så mycket om det. Så det ska jag ta tag i (fast inte idag, för jag ska snart sticka till jobbet) och ge lite mer praktiskt tips inom en snar framtid.

Min första tips dock, om du finner dig i en situation där alla har partner utom du (typ så som jag är min klass. Det har till och med kommenterats på av de andra att jag är mer eller mindre ensam singel), och de, som de alltid gör, börjar prata om sina partners, att SLUTA LYSSNA.

Har du inte bestämt vad du ska äta till middag ikväll? Tänk på det. Eller om du är osäker på när bussen går är nu ett jättebra tillfälle att fundera över det. Stäng dina öron och tänk på något annat.

Man kan tycka att det här är ganska otrevligt och taskigt mot parpersonen att bara ignorera den sådär, men alla vet att det spelar ju ingen roll vad du gör för de kommer inte lyssna på dig ändå. Har de problem kommer de inte ta ditt råd eftersom du är singel och är de lyckliga vill de bara att du ska mata deras egon, vilket de inte behöver heller. Såna här konversationer händer dessutom sällan om det bara är man själv med parpersonen, varför man kan lämna över det hela till alla andra parpersoner runt omkring och utnyttja minuterna till något som är bra för en själv.

Varför ska man göra såhär? Därför att ingenting bra kan komma av att höra diskussionen. Hör du för många bra grejer kommer du bara att bli bitter för att du inte har partner, och hör du dåliga grejer kommer du att komma ihåg dem och påpeka dem senare när parpersonen är lite sur på sin partner, och vi singlar får ju i stort sett inte uttala oss negativt om folks partner, så det tjänar inte heller någonting till heller.

Lägg märke till att diskussioner om partners inte är typ "jag och Jerker var på Gröna Lund, och så kom en kille fram till oss och började kasta gräddfil i mitt hår". Det är en historia som råkar handla om personen och dess partner. Parkonversationer är typ "åh, det är så jobbigt hemma, för Jerker hjälper inte till med städningen, och så glömde han bort vår 3,5 veckorsdag och jag vet inte vad jag ska göra åt honom!".

True organism 2010?

Såhär i bröllopstider (urk) så vet jag att det bara finns en fråga på allas läppar: är Victoria och Daniel en organism? Trots mitt hat mot detta spektakel (inte bara som en riddare i singelorden, utan även hela konceptet med monarki och TV-sända bröllop) har jag ändå tagit på mig den viktiga uppgiften att blogga om det här. Låt oss gå igenom listan!

Kallar Victoria och Daniel varandra vid förnamn? Jag misstänker att det i fortsättningen blir mycket "prinsen" och "prinsessan" - men är det lika illa som "pojkvännen" eller "älsklingen"? Tja, det är ju bestämd form, och det är ju det som stör oss. "Prins Daniel" och "prinsessan Victoria", vore att föredra!

Tyvärr är det helt omöjligt för dem att testa punkt nummer två - hur snabbt märker folk att de är ett par? Alla vet att de är ett par.

Men hur ligger det till med umgängeskretsarna? Jag vet att Daniel tidigare i år var på en begravning för en familjevän utan att Victoria var med, och jag tycker det visar tydligt på att de kan separera paret de måste vara i offentligheten och sina privata personer. Bra där!

Pratar de enbart om varandra? Njaej, det har jag svårt att tro.

En spännande punkt - hånglar de offentligt? Nej, det gör de inte! Jag har inte följt bröllopshysterin sådär jättemycket (även om det säkert verkar så), men med tanke på hur stora nyheter det blev när Victoria gav Daniel en snabb puss för några veckor sen så kan det knappast vara vanligt för dem.

De verkar klara sig utan varandra utan att Victoria gråter ut i Aftonbladet om hur jobbigt det är att inte ha träffat honom på två dagar. Mycket bra för ett par som lätt kunde skapa såna rubriker!

Och försöker de skapa nya organismer? Det är svårt att avgöra, men Victoria ställde upp för sin syster när hon deppade över sitt misslyckade förhållande istället för att tvinga ihop henne med grabben igen, och jag hoppas det betyder att de inte brukar göra sånt.

Ser vi igenom listan nu hittar jag bara två punkter som tyder på att de är en organism, och man måste nästan anta att båda de är för att Victoria råkats födas till sitt jobb (urk igen). Slutsatsen är att de inte är en organism.

Vad betyder det här för Sverige? Kommer organismerna att påverkas av dem och förstå att ett nedtonat förhållande är ett bra förhållande? Kommer vi att bli kända över hela världen för vårt sunda sätt att se på förhållanden?

Eller är det helt enkelt så att alla organismer stängde av TV-apparaterna och tänkte "hah, vi är så mycket gulligare!" och nu kommer vallfärda med sina picknickkorgar för att överglänsa dem på äkta organismvis?

Jag vill inte låta cynisk, men jag misstänker det senare.

Ell - arga singelbloggens officiella hovreporter

Bra sagt, Steven

Arga singlar när de är som bäst (om texten är svårläst, klicka på bilden!). Det här ju en grej som inte står på listan över ett bra par - men organismer håller garanterat på såhär mer än vad bra par gör. Och singlar, ja, vi känner allihop som Steven (om sanningen ska fram känner nog alla personer som inte är djupt psykologiskt störda som Steven).

Mest tänkte jag bara uppmärksamma våra reaktionsknapper jag lagt till. Nu kan ni klicka fram era åsikter!

Jag är inte rädd

Den vanligaste frågan jag och Elin fått sen vi började prata om arga singelklubben är utan tvekan "så hur blir man nöjd med sitt singelliv då?". Och jag säger inte ens det för att få en cool inledning på ett blogginlägg, folk frågar oss faktiskt det hela tiden!

Så jag tänkte att jag skulle försöka ge lite tips på hur man ska göra för att vakna varje morgon och vara kär i sitt liv (beatnik rule #4).

Till att börja med måste du inse att du inte alltid kan vara i en relation. Vi känner väl alla de där typerna som kastar sig in i förhållande efter förhållande - och hur länge håller de? Sällan särskilt länge, för de tar alltid första "bästa" eftersom de är LIVRÄDDA för att vara ensamma.

Var inte det. Det är inte schysst mot en eventuell partner att hänga upp all sin lycka på att den inte gör slut med en. Var inte ihop med någon du inte skulle klara dig utan helt enkelt (och nu menar jag inte att man inte får vara ledsen om det tar slut, men om hela din framtida lycka hänger på en person så är det nog bättre att lära sig att vara lycklig som singel först).

Ta en vän till mig som exempel. Hon träffade sin pojkvän precis när hon började prata om hur hon skulle riktigt njuta av sitt singelliv, vilket hon gjorde ett tag också innan hon blev ihop med honom. När hon blev det så gjorde hon alltså en riktig uppoffring när hon gav upp sitt fantastiska singelliv, men uppenbarligen var den här killen värd det. Och det kanske är anledningen till att de fortfarande hänger ihop liksom!

Så vad har det här att göra med att vara singel? Det hela är mycket enkelt: om du inte kan vara nöjd med ditt liv som singel, tror du verkligen att du kommer vara så mycket lyckligare i ett förhållande?

(Jag ska blogga mer om det här ämnet, med lite mer uppmuntrande tips, men det här känns som en viktig grej att börja med.)

Till alla par

(Bild relevant då det är en panda som är lycklig och singel!)

Hej alla par som läser!

Vi har inget emot par som läser, vi tycker det är fint. Faktum är att vi tänker oss att det är bra eftersom ni då bidrar till en värld där par och singlar kan leva tillsammans utan att vara dryga mot varandra! Perfekt, liksom.

Nu är det ju dock så att vi har märkt att en del par kommer hit och kommenterar och ger oss tips på hur vi ska leva våra singelliv... och vi måste ju säga tack, men, nej tack, vi klarar oss ganska bra själva liksom! Det här är singlarnas blogg där vi är singlar, och om vi helt plötsligt ska ta massa råd från par så förstör det lite syftet med den...

Så även om vi såklart inte har något emot att par läser här, men när par försöker ge oss tips om bra grejer med singellivet eller vad som helst så blir det inte "vad roligt, paren gillar oss!" utan det känns mer som att man får en liten klapp på huvudet, "aww, vi tänker på er era stackare" - och vem vill ha det så?